Alldeles innan sommarlägerstarten var det dags för mig att ta nästa steg på instruktörsstegen. Den näst sista pinnen (om man räknar bort förbunds- och riksinstruktör som ju inte är grundade på kurser utan utnämns av förbundsstyrelsen) utgörs av en A-instruktörskurs. Kursen leddes av soke Hans Greger, 10 dan, med inslag av riksinstruktör Tony Hansson, 7 dan och förbundsinstruktör Stefan Forsman, 5 dan.

Kursen innefattade mycket praktisk metodik och teknikanalys i dojo, orientering om förbundsverksamheten, orientering om andra organisationer, kost, säkerhetstänkande och, i vanlig ordning, många anekdoter från sokes händelserika liv och leverne. Nytt för mig var att examinationen inte var skriftlig i slutet utan löpande under hela kursen, med tyngdpunkt på en miniföreläsning som alla kursdeltagare skulle hålla samt en bedömningsövning där alla kursdeltagare skulle agera tävlingsdomare.

Miniföreläsningen, som var den första praktiska examinationsuppgiften, innebar att vi delades in i grupper om fyra och skulle då ansvara för en 30-minuterspresentation av ett tilldelat ämne, i vårt fall skador och etiska normer. Uppgiften hade bäring på att kunna arrangera och genomföra D-kurser, alltså det första instruktörssteget för 4 kyu och uppåt. D-instruktören har ingen graderingslicens utan är en förberedande kurs där man blir orienterad om vad det innebär att vara instruktör i ju-jutsu och där man också provar på att instruera. I vår klubb erbjuder vi alla med 4 kyu och uppåt att gå en D-kurs kostnadsfritt och utan krav på att börja som instruktör. Detta för att ge deltagarna en bild av hur kul det är att instruera (det vore ju inte rättvist om vi befintliga instruktörer höll allt roligt för oss själva) samt en möjlighet att utvecklas, både personligt och som ju-jutsuka.

I vår klubb erbjuder vi alla med 4 kyu och uppåt att gå en D-kurs kostnadsfritt och utan krav på att börja som instruktör.

Den andra praktiska examinationsuppgiften, att agera kantdomare vid en tävling, blev en ny erfarenhet för mig. Det gick till på så sätt att man som en av två kantdomare satt vid en matthörna och skulle på mattdomarens kommando “hantei” (här får man hålla tungan rätt i mun) hålla upp röd eller blå flagga för att markera vilket par, rött eller blått, som hade gjort bäst ifrån sig. Jag hade turen att bli lottad som domare några matcher fram, vilket innebar att jag fick öva mig först. Det började sisådär. Med full koncentration betraktade jag första matchen. Solklar röd seger. Domarna visar… blått. Enhälligt. Jaja, på’n igen. Andra matchen. Klart rött. Domarna visar… blått. Återigen enhälligt. Jahapp. Okej, tredje gången gillt. Denna gång var blå överlägsna. Domarna visar… rött. Enhälligt. Jag dubbelkollar att det verkligen var vinnarna som skulle markeras. Jodå, det stämde. Nåväl, när det i sinom tid blev min tur att döma på riktigt så var bedömningen inte svår. Jag var helt överens med övriga domare, även om jag i den sista matchen var lite sen i flaggviftandet.

Överlag var det en mycket givande kurs och jag är redo att ta mig an en ny grupp förväntansfulla jutsukas i höst.

//Pontus